Vad hände efter operationen!!! DEL 1.
Förklaring hur jag tänker lägga upp uppdateringen av min blogg. Eftersom det blir så mycket så delar jag upp den i två dagars periorder. Det blir lättare för både mig och er som läser.
Sorry att det har tagit tid att upptadera bloggen efter operation... Varför jag inte har uppdaterat är för att det har vart så mycket att tänka på och att jag har gjort massa saker på dan, så jag har haft så ont på kvällen så jag inte kunnat skriva....Men här kommer den=) Jag ska försöka att skriva vad som hänt dag för dag och hur det gick, och hur det går nu och framåt....
Ni vet ju hur tankarna gick i mitt huvud presic innan operation. (om inte så se ett tidigare inlägg) Så jag hoppar till operations-dagen när jag skulle lägga mig på operations-bordet och när jag vaknade upp första gången. Så då börjar vi.
Den 28/6-2011
Det var lungt i kroppen men nerver och allt medan dom körde ner mig i sängen till operations-avd. Men när jag skulle gå över till operations-bordet så kom allt på engång. Jag kanske går mina sista steg i hela mitt liv. Ja, tänk er själva den tanken, att inte kunna gå eller röra sina armar eller händer. Aldrig att kunna äta, klä på sig själv och alltid att ha någon brevid sig eftersom man inte kan göra något själv. Ja, den tanken hade jag i mitt huvud dom eventuella sista fem stegen jag tar i mitt liv om inte operationen går bra.......
När jag låg på bordet så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Det kröp i hela kroppen av rädsla och oro. Sköterskan såg på mig att jag hade den känslan och gav mig ganska mycket lungnade. Eftersom om man blir sövd med rädsla, så vaknar man med samma känsla och tvärtom. När jag hade lungnat ner mig så sövde dom mig......
Operationen tog ca sex timmar. När jag vaknade första gången (som jag inte kommer ihåg) så hade jag frågat om dom hade rakat av mig håret. Ja, dom var tvungna att raka lite i naken men inte mer. Och sedan somnade jag om. Nästa gång jag vaknade så var jag mer i medvetandet och frågade om jag kunde röra mig.
Då bad sköterskan att testa. Jag behöver väll inte säga mer om känslan att jag kunde vifta på tårna och att kunna röra armarna. Vetskapen om att jag inte har blivit förlamad. Dom körde ner mig till Avd 13 igen och jag fick ligga på övervakningsrummet eftersom man vet aldrig vad som händer under det första 24 timmarna.
Mamma ringde efter Erika, Bambi, Pappa och Dennis eftersom jag ville att dom skulle komma in så jag kunde berätta den goda nyheten. Så alla dom kom in. Och det är jag tacksam över.
Bliderna som jag la ut på bloggen kommer från denna dag. Var ganska borta på bilderna av allt dom proppade i mig för jag inte skulle ha ont.......
Den 29/6-2011
Dagen efter på morgonen så kom läkaren in för att gå igenom symtomerna jag hade fått. Så vi började med armar och händer. Då det visade sig att jag hade förlorat ca 70% av styrkan i höger hand, och hela känseln är borta på tre fingrar och utsidan av armen. Även 30% av styrkan i vänster hand var nedsatt. Sen kom vi ner till underkroppen och jag skulle lyfta och röra benen och kan bara med vänster. Högerbenet va borta, jag kunde inte röra detta benet.
Jag vart jätte rädd, ledsen och ARG. Samtidigt som jag vart GLAD eftersom det var det ända som hände. Som sagt jag kunde ha blivit helt förlamad, och fick bara ett ben rörelse förhindrat.Jag som är van att ligga på sjukhus vet att man känner sig mer sjuk om man inte ha sina egna kläder på sig. Så jag ville upp och klä på mig mina egna kläder. Men det vart ju en lång och jätte jätte jobbig prosess.När jag skulle sätta mig upp var det tvungna att vara tre personer vid min sida. En på vardera sida och en framför. Jag hade INGEN balans och INGEN styrka eller ork i nacken eller i kroppen. Det gjorde sååååå ont.Men efter ett tag så fick dom på mig mina kläder och jag fick lägga mig igen. Det var så skönt att lägga sig igen, men ändå inte eftersom jag inte visste om jag skulle kunna gå igen.Jag var så arg på mitt höger ben att jag inte kunde lyfta det. Så medan jag låg i sängen så försökte jag lyfta det hela tiden. Som alla vet så är jag en envis person, så när jag har bestämt mig för en sak så ger jag inte upp.Och detta gäller även med mitt ben. Jag skulle bara lyfta mitt ben. Sedan efter några timmar då Nina kom in och hälsade på. Så kunde jag visa ett glädjande besked. Jag kunde lyfta mitt ben med en decimeter. Och läkaren blev förundrad.
